Ps. 26:2
Pröva mig, HERRE, och försök mig; rannsaka mina njurar och mitt hjärta.
När vi tar emot frälsningen i Jesus Kristus och omvänder oss, blir vi rättfärdiggjorda. Våra synder blir förlåtna. Men vi måste alltid komma ihåg att det är Jesu blod som renar oss från vår synd, ingenting annat. Det är inget vi kan tillskriva oss själva, vår egen natur, eller våra egna handlingar.
Vi ska vara evigt tacksamma för rättfärdigheten i Jesus Kristus. Den ger oss direkt tillträde till vår Far i himmelen. Men om medvetenheten om vår rättfärdiggörelse övergår i att vi börjar jämföra oss med andra, är vi ute på farliga vägar. Då riskerar vi att gripas av högmodstankar.
Om jag börjar jämföra mig själv med andra människor, ligger det nära till hands och är frestande att anse att jag är ”mer rättfärdiggjord” än de. Jag kan bli arg, känna mig kränkt och tycka mig ha rätt att fara ut i kritik mot andra som syndar och som inte är lika ”rättfärdiga” som jag. Men bara genom att tänka sådana tankar begår jag själv en synd.
(Matt. 5:22) Men jag säger eder: Var och en som vredgas på sin broder, han är hemfallen åt Domstolens dom; men den som säger till sin broder: 'Du odåga', han är hemfallen åt Stora rådets dom; och den som säger: 'Du dåre', han är hemfallen åt det brinnande Gehenna.
Det är sällan jag känner till hela sanningen om en annan människa. Och när jag börjar kritisera och anklaga andra, är risken också mycket stor att jag kommer att sprida förtal och osanningar.
(Matt. 5:33-37) Ytterligare haven I hört att det är sagt till de gamle: 'Du skall icke svärja falskt' och 'Du skall hålla din ed inför Herren.' Men jag säger eder att I alls icke skolen svärja, varken vid himmelen, ty den är 'Guds tron', ej heller vid jorden, ty den är 'hans fotapall', ej heller vid Jerusalem, ty det är 'den store Konungens stad'; ej heller må du svärja vid ditt huvud, ty du kan icke göra ett enda hår vare sig vitt eller svart; utan sådant skall edert tal vara, att ja är ja, och nej är nej. Vad därutöver är, det är av ondo.
Jag ska tala sanning. Men jag ska vakta min tunga. Jag ska kunna stå för det jag säger. Sådant ska mitt tal vara att ”ja är ja och nej är nej”.
Jag har så mycket lättare att se felen hos mina medmänniskor än hos mig själv. (Matt. 7:3) Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga, men icke bliver varse bjälken i ditt eget öga?
Det är så lätt att påvisa synd hos andra och bli dömande. Men jag måste alltid vara medveten om min egen syndiga natur och att andra på samma sätt kan påvisa fel och brister hos mig.
Vem är den störste syndaren? Det är inte min sak att avgöra. Det är upp till Gud. (Joh. 8:7) Men när de stodo fast vid sin fråga, reste han sig upp och sade till dem: »Den av eder som är utan synd, han kaste första stenen på henne.»
Jag ska låta Gud rannsaka mig. Det kan vara mycket svårt, men jag ska göra vad på mig ankommer för att förlika mig med dem som har något otalt med mig.
(Matt. 5:23-24) Därför, om du kommer med din gåva till altaret, och där drager dig till minnes att din broder har något emot dig, så lägg ned din gåva där framför altaret, och gå först bort och förlik dig med din broder, och kom sedan och bär fram din gåva.
Jag kan ha handlat illa mot någon annan, och jag kan ha blivit upprörd och kränkt över något som någon annan har gjort mot mig.
Gamla oförrätter, oavsett vem som är skyldig till dem, ger upphov till bitterhet. Det binder både mig och ”min motpart”, så länge de inte har blivit förlåtna.
Jag har tagit emot Jesus i mitt liv, jag lever i förlåtelsens ljus. Och nyckeln till befrielsen ligger i förlåtelsen. Jag kämpar fortfarande mot mitt kött. Jag gör sådant jag inte borde göra. Och när det händer behöver jag komma till Jesus och be om förlåtelse.
Och jag måste göra vad jag kan för att förlika mig med mina medmänniskor. Och det är jag som måste ta initiativet. Om jag har handlat orätt mot någon, behöver jag be om förlåtelse. Och om någon har handlat orätt mot mig, måste jag vara villig att förlåta. Förlåt oss våra skulder såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro.
Gud välsigne dig