Inte vältalig, men använd av Gud
1 Kor. 2:1-5
När jag kom till er, bröder, var det inte med stor vältalighet eller vishet som jag predikade Guds hemlighet för er. Jag hade nämligen bestämt mig för att inte veta av något annat hos er än Jesus Kristus och honom som korsfäst. Svag, rädd och mycket orolig kom jag till er. Mitt tal och min predikan kom inte med övertygande visdomsord utan med bevisning i Ande och kraft. Er tro skulle inte bygga på människors visdom utan på Guds kraft.
När jag betraktar mig själv, ser jag en person som inte alltid är utåtriktad eller frimodig. Jag kan inte heller berömma mig av en stor karisma eller vältalighet. Och ibland kan jag jämföra mig med andra och önska att jag hade allt det där, att jag kunde framträda med stor spontanitet och ledighet.
Jag har ett långt, yrkesverksamt liv bakom mig. Och det paradoxala är att jag, trots min personlighet, väldigt ofta har ställts inför situationer där jag har behövt tala inför för en stor publik, både här hemma och i andra länder. Och våndan har ibland varit stor, speciellt i början av mitt yrkesliv. Men med tiden får man en viss vana, och man lär sig att hantera denna vånda.
Men det, att jag med tiden har fått en viss vana, ändrar inte det faktum att jag kan uppleva en viss tillbakadragenhet, försagdhet och brist på ”karisma”. Och ibland kan tanken komma över mig hur mycket enklare allt skulle ha varit om jag till min personlighet hade varit utåtriktad, frimodig, karismatisk och vältalig. Och jag kan frestas till att jämföra mig med stora andliga personligheter som har gjort avtryck i historien och i samtiden.
Men verkligheten är att jag oftare känner mig som Paulus när han skulle tala inför församlingen i Korint.
Jag kan träna mig till vältalighet som är medryckande, men om det främst är min inövade vältalighet som engagerar människor, finns en risk att för mycket fokus hamnar på mig, och det kan till och med stå i vägen för och skymma budskapet.
Men då kan jag identifiera mig med Paulus och hur han kände sig inför församlingen i Korint. Och då inser jag att Gud inte är beroende av vem jag är, hur jag är, eller av min personliga utstrålning. Min person är av underordnad betydelse i sammanhanget.
Jag kan vara försagd och nervös. Jag kan ”snubbla på orden”. Jag kan ha en ”knastertorr” framställning. Men det som är avgörande är inte vem jag är, utan om det jag säger och gör kommer från Den Helige Ande.
Det som ska överbevisa människor om evangeliets sanning, är inte min mänskliga visdom. Om det jag säger kommer från Den Helige Andes ledning, är det Den Helige Ande Själv som kommer att överbevisa den som lyssnar att budskapet är sant. Och då kommer tron att bygga på Guds kraft och inte min egen framställningskonst.
Jag behöver inte jämföra mig med historiens och samtidens andliga och ”karismatiska” personligheter.
Gud har en plan för den här världen. Och Han har gjort oss delaktiga i Sin plan. Han ger oss uppgifter som ingår i Hans stora plan.
Jag ska inte jämföra mig med andra. Jag ska inte låta mina personliga egenskaper påverka min självkänsla. Jag är en unik skapelse. Och Gud vill, om jag tillåter det, använda mig på ett sätt som Han har planerat just för mig. Och Han utrustar mig för den uppgift Han har gett just mig. Och det gör Han oavsett mina egna, inneboende mänskliga egenskaper. Och inte bara det. Han kan använda Sig av mina egenskaper och erfarenheter på ett sätt som ärar Honom.
Och när jag går in i den uppgift Han har gett mig, kommer min egen person att vara av underordnad betydelse. Då kommer det att bli uppenbart att det är Guds kraft som verkar, och att äran ska tillfalla Honom.
Gud välsigne dig